Satt och funderade på pendeln hem från jobbet: Vad har jag åstadkommit sedan jag flyttade hit och vad har jag misslyckat fatalt med? Tänkte göra en lista.






Norrlands-tjejen
Clownen, den sjukt fula tjejen som älskade att få andra att skratta. Tjejen som kunde gå in i ett rum och gå därifrån med massa nya vänner. Tjejen som inte visste vad gränser var. Tjejen som festade tills vettet inte fanns kvar någonstans i kroppen. Tjejen som fanns där för alla och glömde bort sig själv. Tjejen som levde för sina vänner. Tjejen som tänkte för mycket. Tjejen som tyckte allt var roligt. Tjejen som vart tvungen att flytta, mogna på sig, finna sig själv och växa upp.

ÅSTADKOMMANDEN:

• Jag har haft betydligt fler jobb än andra hemma i norr.
• Jag har gått från inget vetande alls om arbetslivet till att kunna nästan alla arbetsrättsliga lagar och regler. Jag har gått från vanlig medarbetare till ansvarig till att nu gå skiftledarutbildning om 6 månader (men tränas redan nu).
• Jag träffade kärleken i mitt liv.
• Jag har flyttat hemifrån och klarat allt runt omkring ensam.
• Jag har mött mina rädslor direkt i ögonen och överkommit dem. (de flesta)
• Jag vågar pröva på nya saker själv.
• Jag har funnit mig själv.
• Jag har läkt ihop mer än vad jag vågade drömma om.
• Jag vågar säga ifrån till en viss del, men det är på väg.
• Jag skiter i vad andra tycker och kör mitt eget race.
• Jag har lärt mig att uppskatta riktiga vänner och kapat resten.
• Jag har värdefulla drömmar och mål i livet som jag inte riktigt siktat mot ännu, men det är på väg.
• Jag har lärt mig att släppa jobbet och stressen när jag går därifrån.
• Jag har inga förväntningar på människor längre och blir därför inte sårad mera.
• Jag har lärt mig att tygla min ilska och bita mig i tungan när det behövs.
• Jag har lärt mig att förlåta mig själv, för att klandra mig själv för allt - trots att det är andras fel.

MISSLYCKANDEN:

• Jag har fortfarade inte hittat ett jobb jag trivs med. Men om jag kan gå så långt med ett jobb jag inte riktigt gillar, hur långt kan jag inte då gå med ett jobb jag gillar? Säger inte att jag inte gillar mitt jobb nu, har sköna chefer och sköna arbetare som gör dagarna roligare - men alla jobb är väl enformiga.
• Jag ställer för höga krav på mig själv och när jag misslyckas gräver jag ner mig totalt.
• Jag hör inte av mig till folk lika mycket som jag en gång gjorde.
• Jag har slutat bry mig så mycket om andra (det slukade upp mig förut).
• Jag klagar mycket istället för att göra något åt det.
• Jag umgås inte så mycket med mina vänner som jag vill.
• Jag gör inte hälften av allt som jag vill göra.
• Ibland är jag så rädd att jag förstör för mig själv och min framtid.

ja det är väl lite som hänt under 2 år i stockholm.
hmpf. Alltid svårast att komma på negativa saker om sig själv β)







Stockholms-tjejen?
Den mognare, gråare, inte så livfulla tjejen. Hon som försökte rätta till livets orättvisor, komma in på rätt bana igen, växa upp, mogna upp, fatta bättre beslut, komma ifrån sitt gamla jag. Tjejen som fortfarande klantar sig totalt och fortfarande inte kan ta det på ett vuxet vis - så lite arbete har hon kvar. Tjejen som inte kan hantera alkohol längre utan att få världens personlighetsförändring, bli aggressiv, passiv, elak, jävlig, odräglig, våldsam, totalt störd. Tjejen som försökte laga allt det trasiga att det slog slint istället - istället för att fokusera på nuet så fastnade hon som en besatt i historian. Tjejen som återigen försöker laga sina egna sår och de sår hon framkallat andra. Tjejen som knappt vet hur det var att skratta längre, förutom sitt välberömda, tillgjorda skratt som inte kan lura någon. Tjejen som knappt orkar prata mer än nödvändigt. Tjejen som försöker att göra alla till lags och bevisa för andra att hon faktiskt är en schysst tjej.
Tjejen som klagar på allt men inte orkar göra något åt det. Tjejen som innerst inne hatar nästan allt men försöker att förneka det. Tjejen som har en massa drömmar men aldrig följer dem. Tjejen som har ett sådant samvete att hon inte klarar av att stå upp för sig själv.

Ja, när man ska bli vuxen försvinner mer än halva sitt jag. Man kan inte göra fel, inte jag i alla fall, då är jag dömd, förlorad. Jag orkar inte slåss och kämpa för mina rättigheter längre. Gillar jag mitt nya jag? Delvis, ja. För att hon är mognare, klarar så otroligt mycket saker som hon egentligen inte skulle klara av, som hon förr aldrig skulle kunna göra. Delvis inte, jag har tappat den positiva andan, jag har tappat min clownsida - den som gjorde allt roligt. Samtidigt kände jag att den Samantha var historia, dags att byta roll, kliva in i sitt rätta jag, som är jag.. ?! Haha, invecklat. Svårt att beskriva sina motstridiga tankar och känslor.

Jag saknar Norrland helt enkelt. Jag saknar det lugna och stilla. Lyssna till bruset av havet, känna lukten av nyklippt gräs, känna lukten av skogen, barren och mossan. Gå till någon park och dricka med sina vänner, skratta i solen, dansa någon ful dans och bjuda på sig själv. Känna lugnet som bara finns där. Det är väldigt svårt att komma från en liten stad till en stor, det är så jävla hårt. Stressen, attityden, spydigheten, perfektionen, rätt ska vara rätt och gör du fel en gång är det ute med dig. Jag hatar det här livet, jag hatar det mer än något annat. Vad får mig att fortsätta? Min kärlek, mina drömmar, hoppet om att finna det jag söker efter.

Jag har kommit in i det hela, jag hittar överallt, jag har till och med fått in Stockholms-dialekten (only at work), när man går inne i city när solen skiner är det så himla fint, samma när man kommer till Haninge, jag trivs så jävla bra ibland. Senast idag kände jag "Fan vad det är skönt att bo här! Det är så fint, lugnt, vackert..." Men samtidigt så hatar jag det. Så fort man kommer in till city, då är det som att komma till en helt annan värld. Usch! Kan inte folk bara slappna av? Urrrrgh.


Nej, nu ska vi se film.
hejdå