Jag har hatat, jag har älskat
men på slutet av dagen är det samma känsla
det som händer, ja det får väl hända..


Just nu är jag i en s.k "emotional rush mode".
Ni har kanske som jag, läst om Eva 51 som blev styckmördad i Örebro? Hennes tre söner blev ifråntagen sin mamma, den här världen är fan inte rättvis alltså. Jag önska att man kunde genom genteknik kolla direkt i mammans mage ifall barnet är en mördare eller inte, sen en fet jävla abort. Jag vet inte varför jag tog så illa vid mig av detta, jag hoppades bara för mycket att dom skulle hitta henne. Samma med den kvinnliga prästen som blev mördad av en liftare.
Sen säger folk "men samantha, du måste ju läsa tidningen och vara med om vad som händer i världen" - men om jag bara blir ledsen och deprimerad av vad som står där då? Det finns ju inget annat än mord, dråp, våldtäckt, pedofili, svält, problem, krig, terrorister etc.. GAH, orkar inte.

Sen är jag så jävla less och besviken på människor runtomkring, låt mig va. ååhhh....
_____________

Något roligt?

Idag då jag stod och jobbade gick en kille från Härnösand förbi mig och jag var tvungen att kolla 2ggr innan jag hejjade. Sen kort därefter kommer min gamla klasskompis Therese Åberg fram och kramar mig. Då har hon flyttat till stockholm för två år sedan och jobbade i butiken lite längre bort i samma centrum. Galet liten den här världen är xD

Sen i slutet av denna månad flyttar kära Emilia hit till Stockholm :D :D :D WIE!





Vad är det med kunder och tro att jag kommer från Irak eller Iran?